Jag ser blogginlägg och artiklar som handlar om det nya året. Om målsättningar, nyårslöften och häftiga ambitioner. Folk är galet ambitiösa i nya tider. Jag läser dagens Göteborgsposten och kommer över rubriken: ”Så kommer du äntligen igång med ditt nya liv”. Och jag blir så tacksam över att jag skiter i det där. Jag har också haft ambitioner och mål och gjort fina vision boards och antecknat drömkartor med delmål. Men någonstans tycker jag att det skaver. Vårt stressande samhälle med fokus på framgång gräver sig in på alla plan: framgång på gymmet, framgång med kosten, framgång med kläderna, framgång med huden, framgång med… ja ni fattar.
Jag vill inte styras av punkter i en målsättningsdagbok. Jag vill inte vara ett projekt. Jag tycker att vår kultur lär oss att vi ska tvinga oss själva. Först ska man tvinga sig till gymmet, sedan ska man gå på ett hårt pass och tvinga sig att lyfta en massa saker. Sedan ska man tvinga sig att äta protein för att bygga muskler och tvinga sig att inte äta något extra på kvällen. Push istället för pull. Jag gör precis tvärtom. Jag letar efter dragningskrafter i allt jag gör. Vilken träningsform drar i mig tillräckligt mycket för att jag ska orka utföra den regelbundet (och inte bara under de månader som ”nytändningsfasen” brukar hålla i sig.) Vilket slags jobb kan jag gå till utan att behöva tvinga mig över ett enormt berg varje morgon? Jag försöker välja sådant som innehåller mer dragningskraft än motstånd. Saker som ska hålla i längden.
Och jag har faktiskt inga mål för det nya året. Istället har jag lösa tankar som flyter runt utan att göra anspråk. Som att jag vill bli lite modigare; våga testa saker utan att känna att jag måste bestämma mig först. Som att jag vill acceptera hela mig själv och de beslut jag tar. Att jag ska vara mer i rörelse än vad jag står still.
Hur förhåller ni er till nyårslöften?
Jag känner igen det. För mig är det dubbelt. Jag behöver ha utsatta mål för att göra det tydligt för mig, för att fokusera på det som är viktigt. Sen är livet som det är ändå och tar en dit det vill, men jag räknar in det när jag sätter mål. Löften och tvång fungerar inte på mig, men att spalta upp vad jag behöver göra för att må bra gör det lättare att ta mig dit. Jag har nog alltid haft disciplin som min främsta drivkraft. Däremot är inte målet så viktigt, utan att jag försöker och hur jag tar hand om mig på vägen. Om jag uppnår målet är det för att det var rätt väg att gå just nu.
Håller med till 100% !
Ett mål för mig är likställt med ett potentiellt misslyckande, och det känns konstigt att sätta upp såna..?
Vill jag göra nånting så gör jag det eller så gör jag det inte, simple as that ^^
Nyårslöften är lite samma sak, man sätter ett datum för kommande löfte, och då skjuter man ju bara det framför sig när man kunde ha börjat långt tidigare liksom.
Men såklart är alla förändringar som kan leda till nånting positivt bra, så man ska väl inte klanka ner på folk som gillar nyårslöften..^^
Det låter som ett väldigt sunt tankesätt! Kan också känna mig stressad över allt som man ”borde” göra nu när det är nytt år osv. Men jag fortsätter jobba mot de mål/drömmar som jag började fundera på redan förra året, nämligen att prioritera mitt skrivande och att lära mig redigera film. Det är inga mål för 2018 utan mål för livet. Drömmar som jag kommer jobba mot för att uppfylla dem för att jag vill, inte för att samhället kräver att man ska bli bäst på något.
I längden så håller nog såna ”löften” eller mål mycket längre, än de dåligt-samvete-nyårslöften vi ger varje år när vi kommer på att vi behöver börja äta bättre efter all julmat vi tryckt i oss eller att vi behöver träna för nu är det snart sommar.
Om man jobbar mot något för att det känns kul, precis som du säger, så kommer nog det hålla mycket längre än om man jobbar mot sånt som ska göra att man slipper dåligt samvete.
Du är klok du! Kram <3