Årets första torsdag! Åh vad jag rider på vågen av ett nytt år. Känner livet i mig och låtsas att allting som kommer är nytt och fräscht och rent. Extra bra att 2018 började på en måndag så får man alla veckans dagar som kritvita blad att bita i!
Sedan igår har jag haft en liten svacka. Energin går i vågor. Vissa dagar vågar jag hoppas och tro på mig själv. Andra dagar faller allt ihop som ett luftslott och jag undrar vem jag är egentligen och varför jag tror att jag skulle få vara nöjd och må bra? Ibland måste jag kämpa för att känna rätten att må bra. Rätten att följa mina egna behov och viljor. Om andra gör som de vill, borde inte jag också kunna göra det, eller är de av en annan sort?
Men jag vet att det bara är en svacka och att energin kommer tillbaka. Om inte annat så lyckas jag alltid trampa igång den till sist. Hoppar upp på den rostiga cykeln och vevar igång dynamolampan. Jag försöker tänka att det alltid är värt att hoppas. Även om det går åt helvete på slutet. Det är värt modet, försöket, hoppet. Att våga. Att våga mer än att bara titta ner eller rakt fram. Ja ja, kanske snubblar jag lite oftare, men hellre blicken fäst på himlen och fullt med stjärnljus i ögonen.
