Idag fyller jag år. Trettiotvå.
Det är så mycket jag skulle ha kunnat uppnå vid den här åldern. Jag hade kunnat vara färdigutbildad någonting. Jag hade kunnat ha ett fast jobb någonstans. Jag hade kunnat bo i ett hus någonstans. Kanske ha barn?
Istället har jag ägnat de senaste tio åren åt självförverkligande, personlig utveckling och drömuppfyllande. Och även om ålderspaniken kommer krypande ibland, så är jag glad för de val jag har gjort:
Att jag satsade allt på fotokonsten under en period. Jobbade på läger på helgerna och spenderade veckorna framför datorn och Photoshop.
Att jag inte gav upp och till sist kom in på Fotohögskolan.
Att jag flyttade till Oslo, Stockholm, Jönköping och Köpenhamn. Att jag använde alla mina studielån för att läsa konst, foto, kulturvetenskap.
Att jag alltid lyssnat på mig själv. När någonting inte känts bra så vågar jag lämna, hur läskigt det än känns.
Att jag testat massor av olika jobb.
Att jag vågat ifrågasätta mig själv och mina värderingar. De senaste två åren har jag tagit ett kliv bort från den värld som jag känner mig trygg i och dykt in i en helt ny värld. Det är viktigt för mig att testa mina värderingar och hela tiden uppdatera mig själv.
Jag har vågat kämpa för att uppnå olika mål, men också helt släppt vissa drömmar och mål då de gjort mig olycklig.
Det låter enkelt när man skriver det såhär. Men hela mitt vuxna liv har kantats av oro, ångest och rädsla. Just därför är jag så glad att jag kan titta tillbaka på de senaste tio åren och känna att jag har levt. Jag har levt nära mitt hjärta och varit sann mot mig själv. Jag är glad att jag vågat förverkliga det jag haft inom mig. Hjärtats väg är smutsig och jobbig, men den kantas av skitiga diamanter.
I år har jag påbörjat en ny vandring. Istället för att vandra mot idealiserade mål vandrar jag mot balans och välmående och självacceptans. Jag drömmer om ett liv i balans. Ett liv som följer mina inre värderingar. Som jag kan leva i samklang med mig själv.
Grattis lite i efterskott! 🙂
Så himla fint skrivet. Jag känner igen så mycket … fast jag gjorde till början de där grejerna som ”normen” ansåg att man skulle göra. Sedan kom jag på att jag ju inte alls trivs i den där normen. Så nu gör jag inte längre alls som man ”borde”. Och det är är ju det som är att leva. På riktigt!
Kram Sofia
Grattis på födelsedagen! Jag hoppas dagen varit fin!
För några år sedan fick jag lite av en fix idé, eller snarare en tanke som inte riktigt velat lämna mig sedan dess. Den handlar om de som förut for ut med båtar för att segla mot horisonten, utan en aning om vad som fanns där borta. Nu är ju inte jag världsbäst i historien, så i min tanke blandar jag även ihop det med när man fortfarande betraktade jorden som platt. Men ändå gav man sig ut. Utan att verkligen veta om man skulle falla av jordens kant eller inte. Det fascinerar mig så otroligt. Att en vilja framåt är så stark trots att man inte kan se land, man inte kan se en utstakad väg och man har inte en aning egentligen om man kommer att hitta något. Det bara värker i en. ”Det här är min väg”. Jag misstänker att även dem hade en knut i magen ibland. Det var ju en liten utsvävning, men det är bilden som återkommer till mig även när jag hör dig berätta om din återblick. Både viljan och modet att följa just din väg framåt.
Om du inte har sett den skulle jag tipsa om Moana (eller Vaiana heter den väl på svenska). Kom just ut på dvd. Det är Disney Pixar tror jag som gjort den och den är fantastisk. Så har du lite att göra en dag, prova kika på den! (Jag har en förkärlek för dessa animerade barnfilmer, vissa av dem är ju så otroligt bra. Och komiska!)
GRATTIS! Och åh vad jag känner igen mig. Även om min resa hittills har handlat om att ta mig ur ett liv jag inte valde själv och bli den jag vill vara så är det först nu jag kan sträva efter balans och välmående, trygghet. Så inspirerande att läsa vilka steg du har tagit. Så mycket mod det måste bo i dig. Också jag är tacksam för att du valt den väg du gjort så att jag får se din konst, uppleva både den och mig själv i den.