Jag sitter i mitt arbetsrum. Solen lyser. Fönstret står på glänt och släpper in fåglarnas kvitter. Dagens första kaffekopp står bredvid mig. Jag tänker på alla saker jag är tacksam för. Att jag får vakna i mitt hem på morgonen. Att jag får brygga mitt eget kaffe i lugn och ro. Att jag inte är på flykt. Att jag har tillgång till livets nödvändigheter och mer därtill. Att jag kan läsa tidningen. Ringa en kompis. Gå ut på stan. Vara fri.
Det är så lätt att dras med i standard-tänket. Att tycka att man har för lite. Att man borde ha råd med mer. Igår fastnade jag länge i affären när jag försökte räkna ut vad en vara kostade. Försökte bestämma om jag skulle köpa den eller inte. Jag tänker ibland att det skulle vara skönt att handla utan att tänka på pengar. Men det tänker jag ju bara för att jag ser andra som inte behöver tänka på pengar. För att det ligger högar av lyxvaror i mataffären som lockar mig. För att jag skulle vilja köpa allt så ekologiskt och rättvisemärkt som det bara gick.
Jag tycker att jag har för lite när jag jämför med standardnivån. Och det verkar gälla folk som har en hög månadsinkomst också. Många som i mina ögon tjänar bra klagar på sin inkomst och vill ha mer. För de jämför sig också. Problemet är att standardnivån är så himla hög. Med resor som förstör jorden, bilåkning överallt och dyra kläder och frisörer och allt vad det är. Det är mänskligt att vilja passa in och uppfylla normen.
Men tänk så många som inte uppfyller normen. Häromdagen slog det mig att det är så många människor som inte lever det där livet vi tror att alla andra lever. Så många människor som är utanför systemet, av fri vilja, sjukdom eller andra händelser. Det är inte ovanligt att inte uppfylla normen. Det är till och med ganska vanligt. Men reklamen lurar oss. Marknadskrafterna vill att vi ska tro att alla andra lever i överflöd så att vi också ska sträva dit. Så att vi aldrig ska bli nöjda och aldrig vara tacksamma för det vi har.
Det där går inte jag på.
så himla klokt, tack! jag har alltid haft det bra ställt, liksom helt okej med två föräldrar med ”vanliga” jobb inom industri och hemtjänst under min uppväxt. jag har alltid varit bra på att spara, alltid haft pengar över. sedan blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom. pang. jag har inte varit fattig, inte behövt be om hjälp från närstående men det har ändå känts. en vänjer sig ju så lätt vid ett sätt att leva, en standard, och när något förändras så står en där som ett frågetecken innan de nya vanorna kommer igen. det löser sig ju alltid – men jag är priviligerad nog att ha den tanken, och samtidigt som det såklart gör mig glad och trygg så äcklas jag av tanken att jag tyckt att jag haft lite pengar, när det i jämförelse med hur många andra tvingas leva är rena lyxen.
oj, nu blev det här jättelångt och säkert väldigt osammanhängande. hur som! det har var ett sådant klokt inlägg, ett inlägg som får en att tänka en extra gång. tack för att du delar med dig!
Åh. Så bra skrivet, Beata <3
För visst är det ju så. Och sådana tankar tror jag att mindre företagare får brottas med en del. Även jag! Sen försöker jag tänka om, och tänka rätt – och då landar jag i mig själv igen.
Ha en fin söndag!
Tack för dina ord. Jag behövde den påminnelsen just nu när jag hela tiden träffar människor som har mer än jag och jag inte har råd att vara med på samma villkor. Jag har ändå det jag behöver. Och mer. Mycket mer än många.
Jag får ofta gå i affärerna och räkna på vad det kostar. Jag är sjukpensionär och har väldigt lite pengar. Mina kläder använder jag tills dom faller isär. Det finns inga pengar till nya. Det största problemet är att jag har en son. Jag vill ge honom mer än jag kan. Finare kläder, kunna betala dom aktiviteter han vill gå på och kunna åka på semester med honom. Men det går inte. Och jag har svårt att acceptera det. Jag växte upp fattig och vill inte att min son ska göra det också.