Jag är en svartvit person med beslutsångest. Jag tänker hela tiden antingen/eller. Det finns inget mellanting i min hjärna.
När jag funderar över vad jag ska bli, kan jag inte föreställa mig att det kan vara flera saker. Antingen blir jag frilansande fotograf, eller så blir jag konstnär. Antingen blir jag bibliotekarie, eller audionom. Antingen blir jag geolog, eller så jobbar jag med att städa. Antingen eller antingen eller antingen eller antingen eller.
Mitt svartvita tänk hänger ihop med min beslutsångest. Sedan jag var barn har jag haft svårt att bestämma mig. Min farmor brukar berätta hur jag stod länge i en affär om jag skulle få välja en sak att köpa med mig hem. En gång var vi i Stockholm och det låg så många gosedjur på hyllorna. De låg i högar. Och det fanns så många sorter. Jag stod med två gosedjur, ett i varje hand, och försökte välja. Jag rådfrågade min farmor, som tyckte att jag skulle ta den jag kände mest för. Men tänk om jag ångrar mig farmor? Tänk om jag egentligen vill ha den andra? Vi stod länge i den affären.
Sådär är jag fortfarande. Ni kan ju tänka er ångesten kring livets större beslut. På senare dar har jag förstått att jag är rädd för att göra fel. Beslutsångesten hänger alltså ihop med perfektionism. Om jag väljer att gå en speciell utbildning blir det kanske fel och då kommer jag att ångra mig. Jag har prestationsångest på många plan i mitt liv, och jag har dessutom en prestationsångest kring hela livet. En känsla av att mitt liv måste levas på ett bra sätt.
Jag får inte ställa till det i mitt liv. Jag har full förståelse för att andra inte klarar av att leva upp till olika krav, men jag kan inte vara som dem. Jag kan inte fucka upp mitt liv. Jag får inte göra det.
Alltså: Mitt svartvita tänk hänger ihop med min beslutsångest som hänger ihop med min prestationsångest. För om man har höga krav på livet, då får man inte göra fel. Om man tror att man kan välja fel, då är det omöjligt att välja. Om man tror att konsekvensen blir svart eller vit, då vågar man till sist ingenting.
Jag är glad att jag är medveten om detta, vilket gör att jag kan gå emot det och tvinga mig till beslut. Jag tvingar mig att se nyanserna, för jag vet att de finns där. Jag vet att världen är allt annat än svart och vit. Världen är full av nyanser.
Hej Janniche! Åh vad glad jag blev av din kommentar! Vad fint att du kan känna igen dig i mitt inlägg! Jag tror att det är något som vi många delar. Det är så fint att vi kan dela erfarenheter med varandra och kanske förstå oss själva lite mer! Jag jobbar hela tiden med att förstå mig själv bättre! Jag blir så glad att du gillar min blogg! Det betyder jättemycket för mig! Tusen tack <3 Stor kram!
Tusen tack Wilda <3 Vad skönt att du kan se fler och fler nyanser nu! Jag tror att jag också blir bättre på det, men måste ändå öva mig hela tiden! Kram och tack för att du läser <3
Åh vad jag tycker om dina reflektioner. Så mycket självkännedom och insikter i dina ord. Tack. Jag känner igen mig, även om det är så annorlunda för mig nu de senaste åren. Med övning ser jag fler och fler nyanser.
Tusen, tusen takk for dette fantastiske innlegget!
Nå skjønner jeg endelig hvorfor jeg sliter sånn med å ta avgjørelser, store som små. At jeg er perfeksjonist vet jeg, odet jobber jeg HARDT for å komme meg unna, men nå ser jeg endelig en ny sammenheng. TAKK! <3
Og takk for en vakker, inspirerende og nær blogg. Å lese bloggen din er som å komme hjem.
Håper du har fine dager.
Klem