Jag sitter vid mitt arbetsbord. Klockan är halv tre på natten. Min kropp är spänd och jag befinner mig i en annan värld. En parallellvärld. Min värld består av precision och fokus. Slit och magi. Färger och kontraster. Små små rörelser med datormusen. Pilen över skrivbordet. Hela min hemliga värld ryms inne i en dator full med självlysande pixlar. Jag jobbar med en bild. När jag jobbar med en bild försvinner jag in i min skärm. Kroppen blir ett redskap som gör det hjärnan säger: sitt still och rör på händerna så att bilden blir som jag vill. Jakten på perfektion. Ruset av framsteg. Euforin när jag lyckas sätta ihop olika bilder, hittar rätt färgskala, upptäcker ett nytt sätt att göra en justering på. Jag befinner mig i flow och min omvärld har runnit av mig. En tunn hinna har rest sig runt mig och här inne är jag trygg.
Här inne kan inte någon komma med sina krav, sin besvikelse, sin framfusighet. Här inne behöver jag inte säga nej till någon eller prestera utanför min förmåga. Här är det jag som skapar förväntningarna, kraven, pressen. Här inne råder andra regler. Det som känns som fem minuter här är egentligen en timme. Det som brukar vara hunger märks inte av. Det som är sorg, förtvivlan, förlust; det obekväma livsbagaget, förvandlas här inne till någonting vackert. Som gnistrande smuts som blir till diamanter. Det som känns som tomhet därute känns som någonting fulländat här inne. Det är som att välja Invertera i Photoshop: Det svarta blir till färg och sorgen blir till magiska landskap att fly in i.
Såhär känns det för mig när jag skapar. När jag tillåter mig själv att gå in i min egen värld är det som att jag sätter på mig en rustning. Och jag är så oändligt tacksam att jag har detta. Jag vet inte hur jag skulle återhämta mig från allting annars. Jag har andra tillflykter också: jag skriver och spelar musik. Men det är någonting speciellt med bilderna. Det är som att jag på riktigt transporteras bort till en annan värld. Att få glömma allting för en stund och bara vara i ett hantverk är helt otroligt. Jag kan tänka mig att jag skulle känna likadant om jag gjorde någonting annat med händerna, till exempel målade eller gjorde något med keramik. Fast det vet jag ju inte. Det fantastiska med de bilder jag skapar är att jag får tillfredsställelsen att se det jag har inom mig ta form. Det är en otrolig känsla.
Det är vad fotot betyder för mig. Det är så mycket mer än bilder egentligen. Det är en passion som har vuxit sig in i min kropp och blivit en del av mig. En passion som blir till en egen värld. En värld där jag bara är min egen. En värld där ingen kommer åt mig.
Photography for me is so much more than my images. It´s a passion that´s become a part of me. A passion that is a world of its own. A world where I belong only to myself. Where no one can get to me.
Tusen tack Jessica <3 Jag blir så glad att du kan känna igen dig i texten. Det visar ju att det är ett tillstånd som många kan känna, även om man upplever det när man är i ensamhet. Så fint att kunna dela det med varandra i text! Åh vad roligt att du läst ikapp på min blogg 😉 Kram <3
Åhhh vilken jättefin text, samt känner igen mig till tusen. Det är något så meditativt att sitta där vid datorn och bara arbeta med bilder (även fast jag sällan arbetar med foto numera). Njuter så av att läsa ikapp din blogg just nu, vilka fantastiska blogginlägg du har skrivit <3
Åh tack Wilda <3 Vad härligt att höra att du också kan få den känslan! Och tack så hemskt mycket för dina underbara ord!!! De värmer så mycket!!! <3 Kram!
Åh vilken otroligt vacker text och så inspirerande! Jag känner igen mig, även om det för mig är orden och berättelser som tar mig dit. Din fotokonst är fullkomligt enastående och jag blir sugen att själv ta mig an bilder på det kreativa sätt du gör även om detta ligger år bort från där jag är idag i kunskaper och känsla för hantverket. Så mycket känsla. <3