Att inte jämföra sig med andra

Att inte jämföra sig med andra är viktigt. Ändå kan jag inte låta bli. Trots att jag mår dåligt av att jämföra mitt liv med andras liv. Jag läste i en tidning att jämförande grundar sig i att man söker bekräftelse, därför att man inte tror att man duger som man är. Och så ser man andra på framgångsstegen som lyckas och är lyckliga. Eftersom man inte tror att man duger, tror man att man måste vara mer som de andra för att bli bekräftad. Oavsett om du tycker att du är bättre eller sämre än någon, så är det ett jämförande som grundar sig i dålig självkänsla.

Jag vill inget hellre än att sluta jämföra mig. För mig leder jämförelser till att jag inte kan fatta mina beslut ifred; jag måste först kolla av hur andra människor gör eller skulle ha gjort. Detta leder till att jag inte kan lita på mig själv när jag fattar ett beslut utan också behöver bekräftelse från andra. Och detta i sin tur gör mig förvirrad.

I kreativa yrken är det lätt att jämföra sig. Om man dessutom, som jag, rör sig mycket på internet där andra kreativa människor delar med sig av sitt skapande och sin framgång, är det väldigt enkelt med jämförelser. Och jag blir så ledsen varje gång den där jämförande delen i mig sätter igång. Ofta börjar det med att jag är inspirerad, och att vara inspirerad är en underbar känsla. Men ibland slår inspirationen över i avundsjuka, eller att jag helt enkelt börjar jämföra min situation med den andra personens. Ofta resulterar detta i att jag känner att jag borde kämpa mer, försöka mer, göra mer. Jag är liksom inte bra nog.

Nuförtiden försöker jag stoppa tankarna när de kommer, stänga av det jag tar del av och göra någonting annat. För jag tror också att överdrivet mycket information kan göra det lättare för oss att jämföra oss. Det är nästan upplagt för att vi ska jämföra oss och känna oss missnöjda i dagens flöde med likes och allt vad det är. Men jag vill inte skylla på någon annan. Jag tror att det är jag som har makt över om jag ska jämföra mig med andra eller inte. Och jag tror också att det kan försvinna om man tar tag i det verkliga problemet som är att man tror att man inte duger.

Kanske ska vi inte sluta jämföra oss, utan börja tro på att vi faktiskt duger som vi är (utan meriter, utan karriär, utan olika statushöjande medel). Då kanske jämförandet blir mindre viktigt och till sist tynar bort av sig självt? Vad tror ni?