Det är maj och det är så mycket maj som det kan vara. Det regnar blomblad, solen lyser och det äts oändligt många glassar- på bänkar på gräsmattor i solen i skuggan ja överallt.

Just nu en sval stund inne i skuggan. Med en tredje koppens kaffe och vårvind utanför fönstret. Trädens vita blom yr utanför. Marken full av vita blomblad. Cykelsadlar och trappsteg täckta.

Jag har börjat jobba efter föräldraledighet och huvudet är suddigt. Tröttheten en yrsel men inatt sov både jag och lilla S bra. Jag tänker tankar hela tiden men önskar att huvudet kunde vara tyst: måste gå till frisören, måste hitta byxor som passar, måste bestämma mig, måste bli förankrad i min kropp igen, lyssna inåt och andas.

Stressen tilltar och jag börjar lära mig. Plötsligt är jag inte sådär böjlig längre, som jag var senast 2019- när jag gick klart min konsthögskola och jobbade två jobb. Jag känner en gräns, jag ser den tydligt som en mur. Den står där som en påminnelse om att jag är ändlig, jag har behov och jag kan inte klara vad som helst.

Vilken befrielse i den meningen. Jag kan inte klara vad som helst. Sådan tillåtelse att ge upp, få andas ut, få sätta fötterna i en glänta och stanna där. Att se bussen stanna bredvid en, men vinka till busschauffören och säga att hon kan köra vidare.

– Tack, men jag stannar här! Jag ska inte gå längre.

Här sitter jag på ett café en halvtrappa ned och vill att det ska regna. Som tur är driver molnen över himlen och det lilla solljuset som tittade rakt in på min kaffekopp har försvunnit. Jag längtar efter stora landskap och tunga himlar. Efter vind och väder som kan kalibrera mig och återställa spänningarna i min kropp.

I två veckor har vi haft inskolning av vår minsta. Lilla S har gråtit varje morgon och jag har kämpat emot mina egna känslor. Resonerat med mig själv om att hon faktiskt har det bra och motat undan känslorna för att vara trygg och stabil.

Min cappuccino kommer i en rejäl brun mugg. Jag har den perfekta platsen invid fönstret och den perfekta tiden att gömma mig men ändå titta ut. Det blir inte bättre än att sitta på tryggt avstånd till allting och ändå få ta del av vad som händer. Att se alla som går förbi utan att själv bli sedd.

Sådant äventyr mammalivet är, att drabbas av känslostormar och samtidigt behöva vara stabil. Jag kan nästan känna hur rötterna knakar under mig, växer djupare nedåt i marken, som att stormen fördjupar stabiliteten. För varje utmaning och varje förlust växer jag mera nedåt, rotar mig mer, ser mer och mer av allt det vackra.

Till sist kommer kanske tilliten tillbaka? Jag märker att jag klarar saker- jag klarar allt det här, och kanske kan jag klara också det som kommer sedan.

Plötsligt vill jag bara blogga. På morgonen när jag vaknar och på kvällen när jag borde sova för länge sedan. Det är väl något med dynamon, att jag har börjat trampa och att det är så skönt att fortsätta då.

I alla fall har jag läst ut Stargate och ja, behöver du gråta så har du här ett tips. Den fysiska känslan jag fick av att läsa boken påminner om något annat jag har läst, blandningen av obehag, magi, sorg och oerhörd skönhet, men jag kan inte komma på vad det är.

Imorgon ska jag åka till den dyra privatläkaren igen. Jag ser framför mig en bussresa förgylld av förmiddagens solstrålar som lyser in i bussen och skiner upp vårsmutsen på de stora fönsterrutorna, en varm kaffe från seven eleven och så en liten promenad, kanske hör jag fåglarna i allén.

Lilla S ska snart börja förskolan. Jag har lånat pekboken Roj på förskolan som vi läser om kvällarna. Vi följer Roj som vinkar hejdå till sin pappa, Roj som bygger med klossar, är med på samling och som vilar med egen kudde. Snart ska du också gå till förskolan viskar jag till lilla S och jag oroar mig absolut för alla sätt hon kan dö på, när inte just jag är där för att hålla henne vid liv.

I min fotomapp på telefonen får jag upp minnen för fem år sedan- Lilla V är en bebis och vi är helt nya föräldrar. Det dyker upp ett foto på mig med henne i magen, innan vårt första barn hade kommit. Det känns så främmande. Som ett annat liv.

ligger min bebis (okej hon är snart ett och ett halvt) i vagnen och har snart sovit i två timmar.

är det en varm dag men samtidigt strilar regnet ner. Frisk och klar luft!

har jag haft en underbar förmiddag för mig själv ute på stan, i vårluften. Köpt en kaffe to-go, tagit buss 61 till Vasaplatsen, varit hos en ljus och dyr privatläkare med ljust trä i väntrummet och fått veta att min ”vårta” på tån var ett granulom som jag ska ta bort nästa vecka. Ta två alvedon innan för det kommer göra ont sa kirurgen, sådär obrytt som kirurger kan låta. Jag blev genast lite stressad och frågade om man inte kan få någon slags bedövning, och det visade sig att det alltså är bedövningen som gör ont att få, en spruta innan själva ingreppet!

har jag lite yrsel, som jag får ibland. Det brukar hänga ihop med nån slags virus i kroppen.

har jag upptäckt att seven eleven har havremjölk i sin kaffemaskin. Tyvärr är den väldigt dyr men ibland går ju an.

tänker jag på vilka värderingar jag har i livet och på hur jag ska veta vilka jag ska prioritera mest. Till exempel strävar jag efter lugn och ro vilket kräver en slags stabilitet i tillvaron, nästan en förutsägbarhet. Samtidigt är jag kreativ och har svårt för när saker är för styrda. Hur ska jag veta om det är sinnesron som är viktigast, eller kreativiteten, eller känslan av variation i tillvaron? Vilket ska jag bygga mitt liv runt?

har de flesta körsbärsträden i Nordostpassagen börjat blomma (bilden är t.om. från förra veckan). Ett hav av rosa när buss 61 kör förbi ovanför på bron <3

tror jag min bebis har börjat vakna där nere, men hon blir alltid sur på mig när jag plockar upp henne direkt, så hon får ligga och morna sig lite.

(hon vaknade när jag skrev, så detta publiceras 1,5 timme senare)

ser ryggen på baddräkten och det vita håret uppsatt. De starka simtagen och vändningen över på rygg. Hon har alltid älskat att bada. När jag var liten bodde hon i lillstugan hos oss på landet. Cyklade ner till havet. Hon simmade runt den lilla badön. Orädd för maneter, sjögräs och tång. En slags naturlig hälsosamhet, som inte bestod i några restriktioner eller så värst mycket träning. Men rutiner, ett psykologjobb med höga ambitioner, sociala relationer, konst, kultur, kristendom, goda middagar med vin, choklad efter maten och alltid te klockan tre. Med allt det inom sig simmar hon i havet. Jag minns hennes badturer, simmandet var både motion och sinnlighet. Inte bara kroppen, inte bara anden. Allting tillsammans.

Jag minns farmor så tydligt som en egen person. Hur främmande det kändes för mig att kunna vara det. Hur skulle jag nånsin kunna cykla ensam ner till vattnet för att bada själv i havet? Hur skulle jag ens kunna fatta ett sådant beslut, att själv gå och bada?

Kanske var jag ett ovanligt icke självstyrt barn, eller så var jag bara ett barn? Nu känns det inte främmande längre. Jag fattar en massa beslut hela tiden. Men det har tagit många år att erövra den agensen. Att känna självstyret i kroppen. Ibland tappar jag bort det. Men jag vet att det finns där.

skriker måsarna utanför fönstret.

är klockan 06.48 och jag har varit vaken sedan klockan 04.50.

är det vitt (!) utanför fönstret. Vackra äppelträd inbäddade i snön. Efter en vårig påskhelg bestämde sig vintern för att påminna oss om att det bara är april.

gömmer jag mig under mitt rosa täcke, med stängd dörr inne i sovrummet. Har jag den välbekanta känslan av att aldrig någonsin vilja gå ut igen. En känsla av att vilja gömma mig i andra världar, de kreativa. Jag loggar in på Flickr och ser Vincent som har stulit månen. Känner den djupa lusten efter att öppna en gammal bild och redigera den till någonting magiskt, men vet att jag inte har tiden att försjunka i skapandet, inte nu.

längtar jag efter en riktigt fängslande feelgood/romance eller young adult bok. Något som bara fångar hela min uppmärksamhet och får mig att glömma allt som egentligen är oviktigt.

längtar jag tillbaka till landet- eller egentligen till vilken plats som helst med plats för kaffedrickande kombinerat med natur.

har jag ett seminarium imorgon men är hopplöst efter som vanligt. Senast löste jag det genom att stressplugga hela dagen innan, och jag blev godkänd. Brukar tyvärr lösa deadlines på detta sättet och eftersom det alltid går vägen lär jag väl fortsätta. Är bara så trött på stressen.

tänker jag på hur mycket jag behöver mitt skapande, och på hur svårt det är att få ihop det med övriga livet. Men så fort jag dyker in i att redigera en bild så stannar tiden och alla tankar på framtid och yrke känns plötsligt ganska irrelevanta. Efter en timmes fotoredigering känner jag ofta: det är ju detta jag vill. Det andra kan väl bara få vara försörjning? Det behöver inte vara mer än så.

finns så höga träd att småfåglarna nästan nuddar molnen. Det är ett evigt fågelliv och kvittret tränger in genom träväggarna. De små fåglarna störtdyker i dalgången, sjunker ner mot marken och tar fart uppåt igen, landar på en gran eller björk.

finns det utsikt åt alla håll. Skogen mot baksidan av huset. Dalen med den lilla viken, den röda stugan på stranden. Himlen är så stor här. Alla färger i pastell, precis mot vårens första dagar. På landet ser man skymningen och gryningen på riktigt.

blir det mörkt när kvällen kommer. Varje gång blir jag lika förvånad. Det är såhär kvällarna ser ut egentligen, bortom staden.

smyger jag iväg in i ett av de små rummen, för att blogga ifred. Jag kryper upp i den smala träsängen och lutar ryggen mot väggen med datorn i knät.

gör vi en skattjakt. Jag och barnens pappa klär ut oss. Barnen går med mormor och hittar ledtrådar. Först ett stopp i glashuset, sedan vidare upp genom skogen, förbi enorma granar som har fallit i senaste stormen (alldeles för stora för att få falla, de borde stå för evigt) till den gamla stugan högst upp. Där väntar jag i en blommig klänning och sjalett. Där ger jag sista ledtråden och sedan går vi ner och äter godis.

grillar vi hamburgare över en grillplats uppe på berget. Ettåringen kastar kottar i bäcken och femåringen hjälper till med allt möjligt: att bära lillasyster över den mossiga marken, hjälpa till att peta med pinnar i bäcken och att passa brasan. Stanna och passa brasan pappa! ropar hon när hon behöver avlägsna sig. Till sist går jag ner till huset för att vila en fot som gör ont. Jag dricker Earl Grey och äter undangömt godis medan jag scrollar på mobilen. Min femåring kommer nedspringandes till mig och berättar att de har hittat en död blåmes i skogen, att de ska begrava den och att hon ska skriva en dikt. Jag skriver ner hennes ord med blyerts på ett papper. Hoppas du får ett fint liv i det där hålet och Hoppas ingen räv kommer och tar dig. Sedan springer hon upp till de andra på berget för att uträtta begravningen.

På landet kan man springa själv i bergen. På landet äger man hela världen när man är fem år.