En dag i vecka fem är jag hemma sjuk. Dagen vecklas ut till en tyst dag i avskildhet. En sån där dag som går i evighetens tecken. En dag när jag får vakna, äta frukost, säga hejdå till familjen, och sedan fylla på min kaffekopp och lägga mig under täcket igen. Gömma mig för världen och samtidigt känna hela livet spritta inne i kroppen. Ett längtans lugn!
Jag bor i sängen hela dagen. Bor i sängen med min kaffe och min anteckningsbok. De små hårddiskarna i blått och svart ligger på kudden. Minneskortläsaren ligger halvt under täcket. Canon 5d mark iii ligger på sidan med sitt 100 mm macro 2.8 ifall jag skulle se en fågel utanför fönstret.
För jag har visst blivit fågelfotograf! Utan ett endaste bra teleobjektiv har jag nu börjat lura på fåglarna genom fönstret. Trädet är alldeles för långt bort och fåglarna blir pyttesmå på bilderna så att jag måste beskära nästan hela bilden, men jag ser det som en långsam väg framåt mot att väcka den naturfotograf som ligger i mig och sover.
Kanske att jag byter plats nån gång för att dricka kaffet med den skummade havremjölken i en gul fåtölj. Bara för att stirra in i datorskärmen i ett annat rum ett litet slag.
Jag spenderar dagen så. Halvt utsträckt på sängen, eller i en fåtölj, med små avbrott för fotograferande. Mina fingrar svävar fram och tillbaka över den lilla styrplattan på min laptop, för att redigera kurvor och nyanser i Photoshop.
Det var nog längesedan jag ägnade så här mycket tid till fotograferandet. Blev så upptagen av vardagens magi och mina egna fantasier. Världen blir så mycket vackrare när det finns tid för kreativitet!
