Jag sitter i sängen med fönstret på glänt. Jag har tagit kaffet med mig och andas luft från gården. Min familj är ute på promenad och jag är själv hemma. Det är en lugn stund. En stund som inte är självklar med en snart tre-åring.
Jag har svårt att släppa blicken från en fågel därborta. En suddig fågel som fladdrar vid horisonten. Den tycks försvinna så fort jag närmar mig. Jag tror det är sommaren. Sommaren som flyger iväg framför mig. Lite för långt bort för att nå den. Nu har det gått 10 dagar på semestern. Hur är det möjligt, hur stannar jag tiden?
Jag försöker klistra ihop de styckade tidsbitarna till en helhet. Försöker göra tiden evig. Men sekunderna har ingen struktur. Den värsta stressen har släppt- vårstressen som fick mig att tappa bort alla par nycklar och ställa bort varenda kaffekopp utan att hitta den. Vårstressen som fick mig att glömma bort te och döva alltihop med socker. Vårstressen som samlade smutskläder på hög och spred ut mitt inre trassel i lägenheten.
Mellan mina sommarminuter ligger det fortfarande rester från våren och klibbar. Stressrester som sitter som fastbränt ris i kroppen. Jag som hade planer på mindfulness, meditation och mycket grönsaker. Mina planer rinner mig ur händerna fastän jag håller så hårt.
Jag hoppas på allt som är kvar. Tacksam för att många dagar ligger framför mig, lediga dagar utan struktur. Fler morgnar som inte bryr sig om att jag vaknar för tidigt, för allt jag behöver göra är att gå upp i min pyjamas och följa min 2-åring med en kopp kaffe i handen. Kanske sätta på lite Octonauterna och värma kaffet i micron. Jag älskar löst i kanten, vill inte ha några hållhörn. Det ska vara flytande dagar som svävar omkring alldeles obestämt.
När kalendern inte har ett enda ord i sig. När tiden inte styr mig en minut. När mina dagar får veckla ut sig som egna organismer åt olika håll, då är jag fri. Tänker smälta ner i marken, silas ner jorden. Bygga en tjock stam där stressen inte kan slå rot.
Och fågeln, då? Jag vill inte fånga den, jag vill bara se den på lite närmare håll.
