hopp-arkiv -

Vissa dagar kommer ljuset. Bryter igenom molntäcket och lyser plötsligt upp ett hus, visar bortglömda färger. Jag vänder mig ett par sekunder mot solen medan jag kör barnvagnen fram över den smutsiga asfalten. Nyss var hela familjen nära hav, skog och strand. Nu är vi tillbaka i stan. Här finns ingen strandpromenad men det finns en park och fåglarna sjunger.

Den ständiga frågan i mitt huvud: bo på landet för att självmant välja stimulans eller bo i staden och ständigt längta bort till lugnet. Just nu har jag valt genom att stanna kvar, rota mig, bli trygg, bygga mitt familjeliv. Men visst längtar jag till landet. Jag föddes med den längtan.

Just nu en stund på café. Jag har varit frisk i närmare tre veckor nu om man räknar bort hostan. Ett litet förkylningstryck över huvudet är tillbaka men jag har värktablett och en lugn dag framför mig.

Motsatserna i mitt liv: skräcken över rutiner, inrutat och instängt, samtidigt som jag verkar må bra av rutiner. Att låta sig hållas av förutbestämda dagar, fasta punkter. Jag har haft så litet av det sistnämnda i mitt liv. Jag har längtat så länge. Tänk att det skulle ta mer än ett decennium att styra upp. Tänk att jag fortfarande inte är där.

Och tänk att den där bombsäkerheten kanske aldrig kommer tillbaka? Jag tror det blir så efter ett antal levda dagar. Jag tror det är svårt att hitta tillbaka till hur det kändes innan saker började hända. Och jag tror det är som det ska vara.

Hopp och förtröstan är min önskan för 2025. Man måste lita lite på livet också, som min farmor brukade säga. Visst kan man planera, försöka, sträva, jobba hårt. Men man måste få lita på att livet också kan ordna upp och komma med sin egen insats.

2025. Jag har inga storslagna drömmar. Ingen naiv framtidstro. Jag försöker acceptera att förluster och osäkerhet är en del av livet. Men 2025 jag vet också detta: Det vill bli bra. Det vill.

In Vardagsliv

Våga tillit igen- några anteckningar om tillit

beataryden26 februari, 202225 februari, 20223 Comments

Jag lyssnade på en podcast om existentiell hälsa för ett tag sedan. I ett av avsnitten pratade de om tillit. Jag antecknade en del under tiden, och hittade det här inlägget igår morse som ett utkast här på bloggen. Jag hade nog tänkt mig en längre text men nu blir det lite lösryckta tankar istället. Kom gärna med egna tankar i kommentarerna. Vad har du för erfarenheter kring att känna eller förlora (kanske återfinna) tilliten i ditt liv?

Att fortsätta våga tillit, det är en grundviktig sak. Om du blir sviken av en vän eller kärlekspartner, att aktivt välja tillit framåt i livet. Att inte låta en persons svek sätta tonen för resten av ditt liv. Fortsätt våga vara öppen!

Jag minns hur jag är dumpad som 22-åring. Står och gråter mitt på gatan och världen faller. Någonstans långt inom mig bestämmer jag mig för att fortsätta. Detta ska inte få förstöra min framtid. Jag ska fortsätta våga. Fortsätta bli kär och fortsätta riskera mitt hjärta. Jag tänker inte bli rädd. Och det blev jag inte heller.

Fortsätt våga våga. Fortsätt våga tro. Men det är svårt. Så så svårt. Visst, efter kärlekssorg har jag hittat tillbaka till tron ganska snabbt, men på andra områden har det inte varit lika lätt. Jag kämpar fortfarande med tilliten inom mitt skapande. Att våga visa mig utan att gå under.

Det gäller din tro. Att även om något du trodde starkt på, visade sig vara fel, visade sig göra dig illa, skada dig i själen, ta bort hoppet ifrån dig. Kom ihåg: det är inte tron det är fel på. Det är aldrig tron det är fel på. Det är aldrig kärlekens, viljans eller hoppets fel. Precis som min farmor sa. Men du kan inte styra utfallet och utfallet kommer inte alltid att bli bra. Kom ihåg: det finns alltid möjlighet att våga tillit igen.

Odla din tillit. Jag lovar den kan växa igen. Fastän den nästan har sinat. För mig hjälpte det att bli medveten om bristen på tillit. Det hjälpte mig att läsa en text om att tilliten går att odla. Då började jag göra det. Vattna lite varje dag och sedan vänta, så växer den.

Sprid ut din tillit hos många olika personer, och i olika aktiviteter. Det blir mindre sårbart då. Jag brukar tänka mig som ett nät. Olika personer, olika sammanhang och miljöer, skapar tillsammans det nät som kan bära dig. Och så tänker jag återigen på Tomas Sjödin, som alltid berör mig med sina texter. I en intervju förklarar han hur han ser på Gud som ett golv. Ett stabilt golv där allting vilar. Det är en fin tanke tycker jag. Att hur mycket min egen tillvaro rämnar, finns det ett golv bortom detta som håller.

”Tron är det vi hoppas på.
Den ger oss visshet om det vi inte kan se.”

Tillit till något större.

Tillit kommer att ge dig det hopp du behöver för att göra stora förändringar, ta avgörande steg i livet. När tilliten brister, kanske du inte vågar ta nästa steg. Hopp skapas av vår förmåga att känna tillit.

Och vet du? Hopp är handling! Du måste inte sprudla av hopp. Du kan handla ändå. Ett litet steg framåt, ett myrsteg kanske, så kommer hoppet att sakta växa igen.

Jag tror att det är viktigt att odla och vårda sin tillit. Hur gör du?

Citatet kommer från en podcast om inre hälsa som jag lyssnade på för ett tag sedan. Ska länka till den så fort jag hittar den!

In Glimtar & Vardagsliv

Jag strösslar ögonen med Vintergatan

beataryden4 januari, 20184 januari, 2018Leave a comment

Årets första torsdag! Åh vad jag rider på vågen av ett nytt år. Känner livet i mig och låtsas att allting som kommer är nytt och fräscht och rent. Extra bra att 2018 började på en måndag så får man alla veckans dagar som kritvita blad att bita i!

Sedan igår har jag haft en liten svacka. Energin går i vågor. Vissa dagar vågar jag hoppas och tro på mig själv. Andra dagar faller allt ihop som ett luftslott och jag undrar vem jag är egentligen och varför jag tror att jag skulle få vara nöjd och må bra? Ibland måste jag kämpa för att känna rätten att må bra. Rätten att följa mina egna behov och viljor. Om andra gör som de vill, borde inte jag också kunna göra det, eller är de av en annan sort?

Men jag vet att det bara är en svacka och att energin kommer tillbaka. Om inte annat så lyckas jag alltid trampa igång den till sist. Hoppar upp på den rostiga cykeln och vevar igång dynamolampan. Jag försöker tänka att det alltid är värt att hoppas. Även om det går åt helvete på slutet. Det är värt modet, försöket, hoppet. Att våga. Att våga mer än att bara titta ner eller rakt fram. Ja ja, kanske snubblar jag lite oftare, men hellre blicken fäst på himlen och fullt med stjärnljus i ögonen.