Vissa dagar kommer ljuset. Bryter igenom molntäcket och lyser plötsligt upp ett hus, visar bortglömda färger. Jag vänder mig ett par sekunder mot solen medan jag kör barnvagnen fram över den smutsiga asfalten. Nyss var hela familjen nära hav, skog och strand. Nu är vi tillbaka i stan. Här finns ingen strandpromenad men det finns en park och fåglarna sjunger.
Den ständiga frågan i mitt huvud: bo på landet för att självmant välja stimulans eller bo i staden och ständigt längta bort till lugnet. Just nu har jag valt genom att stanna kvar, rota mig, bli trygg, bygga mitt familjeliv. Men visst längtar jag till landet. Jag föddes med den längtan.
Just nu en stund på café. Jag har varit frisk i närmare tre veckor nu om man räknar bort hostan. Ett litet förkylningstryck över huvudet är tillbaka men jag har värktablett och en lugn dag framför mig.
Motsatserna i mitt liv: skräcken över rutiner, inrutat och instängt, samtidigt som jag verkar må bra av rutiner. Att låta sig hållas av förutbestämda dagar, fasta punkter. Jag har haft så litet av det sistnämnda i mitt liv. Jag har längtat så länge. Tänk att det skulle ta mer än ett decennium att styra upp. Tänk att jag fortfarande inte är där.
Och tänk att den där bombsäkerheten kanske aldrig kommer tillbaka? Jag tror det blir så efter ett antal levda dagar. Jag tror det är svårt att hitta tillbaka till hur det kändes innan saker började hända. Och jag tror det är som det ska vara.
Hopp och förtröstan är min önskan för 2025. Man måste lita lite på livet också, som min farmor brukade säga. Visst kan man planera, försöka, sträva, jobba hårt. Men man måste få lita på att livet också kan ordna upp och komma med sin egen insats.
2025. Jag har inga storslagna drömmar. Ingen naiv framtidstro. Jag försöker acceptera att förluster och osäkerhet är en del av livet. Men 2025 jag vet också detta: Det vill bli bra. Det vill.
