Jag sitter i soffan med mitt morgonkaffe. Funderar och drömmer. Tänker på utbildningar och jobb. Riktningar. Försöker att inte klandra mig själv. Inte vara hård. Inte tänka: om du hade gått kvar på utbildningen hade du haft en kandidatexamen nu. Inte tänka: andra i din ålder har redan examen och ett jobb. Inte jämföra.
Men jag jämför hela tiden. Det är ju det jag gör! Förhåller mig till andra genom dem. Snappar upp så mycket runt mig att jag skulle behöva ett filter. För att komma åt mig. Vad vill jag. Vad känner jag. Vad ska jag göra utifrån min situation?
Så jag skrollar runt på utbildningssidor och jobbannonser för att få ett hum om mig. Fast ett hum har jag ju redan. Men viljan måste våga komma fram bakom oron, rädslan och det dåliga självförtroendet. Jag måste hitta en inre vilja för att kunna genomföra någonting.
Jag är inte alls i nån stress, men jag söker efter en riktning, hur liten den än kan vara. Jag kikar ju på jobb också så kanske söker jag bara jobb direkt. Tänker att jag kanske funderar för mycket, men jag har haft så många erfarenheter av att inte trivas på jobb att jag måste försöka hitta något som funkar för mig. Jag har slutat på jobb för att det inte har funkat, för mig. Jag vet att vissa kan ha kvar jobb trots att de vantrivs. Att de kan ”köra på” och jobba för pengarna. Jag klarar inte det. Det måste finnas något där min själ kan landa. Det behöver inte vara storslaget. Men något måste vara rätt. För mig.
Så jag tänker fortsätta drömma. Jag tänker inte stänga av och låta förnuftet styra allt. Förnuftet får finnas bredvid känslorna. Men jag kan inte jämföra mig med dem som är mindre känsliga. Jag är inte sån. Det kan säkert låta banalt med mina tankar kring jobb, men för mig är det så otroligt viktigt att det jag gör inte tar för mycket av min person. Det är så lätt att bli helt uttömd om man är på fel jobb. Att allt annat blir meningslöst. Men känns det rätt blir det en dimension som smälter ihop med livet och bildar en fin helhet. Jag måste ha den helheten. Jag kan inte dela mig själv i två, vara en jobb-Beata och en annan Beata privat. Jag måste få finnas som en helhet i mitt liv. Som finaste Wilda skrev i en kommentar på det här inlägget, apropå jobbliv:
Jag vill inte ha den gränsen. Jag tycker om när mitt liv hänger ihop men ändå ger stimulans i form av olika uppgifter.
Åh vad jag önskar att samhället tillät mer hela liv. Att människor fick anpassa sina liv efter sig själva. Att hälsa och välmående kom först. Inte som nu, att jobb kommer först och den lilla individen ska göra allt för att passa in i den hårda mallen, inte hamna utanför. Att inte pengar styrde allt.
