Kära Beata: Ett brev till mitt yngre jag

Kära Beata. Du vet inte om det än. Just nu vet du ingenting. Du vet inte känslan som kommer när löven lossnar från träden, knyter samman ännu en vinter med ännu en höst. Kylan som kommer när du orkar hem från jobbet. Just nu är du fylld av drömmar, en längtansfull energi som kommer ta dig ut i världen. Drömmarna överstiger hindren. Det kommer inte alltid vara så. Det kommer en tid när energin måste sparas, tas om hand, portioneras ut.

Du kommer förändras. När snön äntligen faller i januari kommer du upptäcka att du har fått nya behov. Du kommer upptäcka att de drömmar du haft inte längre är dina. Att de har seglat vidare till någon annan.

Du kommer bli besviken. Du kommer bli så ofantligt besviken. Även när det blir precis som du vill, som dina drömmar talat om för dig att det ska vara, kommer besvikelsen att hitta dig och rycka dina förväntningar ifrån dig.

Rädslan. Den kommer bita sig fast. Följa dig som en skugga. Ingen kommer märka något men inuti är du så rädd.

Kära Beata. Att inte sätta ord på det som är läskigt är det farligaste som finns. Du kommer lära dig att göra det. Du kommer börja prata. Efter alla terapitimmar kommer du inse att personen mittemot bara är en människa precis som du och inte har några ”riktiga” svar. Det finns inga riktiga svar och det är nog den jobbigaste insikten. Vi står alla på randen till Universum och blickar ut över en skrämmande oändlighet. Vart kommer vi ifrån? Vart ska vi sen?

Kära Beata, ingen vet, men ibland tänker jag, att kanske visste du innan du kom hit? Kanske visste du redan innan du var född? Kanske bär du ett eko av oändligheten inom dig?

Du kommer anpassa dig. Du vågar inte säga nej. Du kommer tro att hela ditt självvärde ligger i att andra bekräftar dig och godkänner dig. Du går sönder varje gång någon kritiserar dig. Ett ”Varför svarade du inte när jag ringde?” känns som ett slag mot hjärtat, som faller ihop som ett korthus.

Kära Beata, du kommer nästan sluta andas ibland. För att du inte orkar.

Mitt i det svarta kommer du sitta vid pianot. Tonerna kommer virvla runt dig och föra dig bort från de djupaste vatten.

Dina ögon kommer drunkna i magiska bildvärldar och i arbetet läker du dig själv. Du illustrerar allt som inte går att ta på och plötsligt känns det lättare. Mycket lättare. Du hittar din egen terapi som ingen någonsin kan ta ifrån dig.

Kära Beata, egentligen vet jag ingenting. Men det viktigaste är nog att hålla fast vid sig själv när det blåser, att ha båda fötterna på jorden. Att inte låta varken drömmar eller rädslor lura dig.

Att någonstans haka fast i sig själv och bestämma sig för att man stannar där. Att vad som än händer, så står jag här.