Att våga vara vilse

Jag märker att det jag ständigt strävar efter i mitt liv är lugn och ro. En stilla vardag. Att bara få vara. Ju mer jag lär känna mig själv, desto mer kan jag också anpassa mitt liv efter en lugnare vardag, även om det ibland känns svårt. Jag har nästan aldrig jobbat heltid, då det är något jag inte orkar. Istället anpassar jag mitt liv efter att inte ha så mycket pengar.

Jag lär mig mer och mer när jag ska säga nej till sociala saker för att istället åka till landet. Jag lär mig mer om återhämtning; att planera in att vila efter att jag gjort någonting energikrävande. Jag kan verkligen önska att jag hade orkat mer i mitt liv. Det hade varit lättare att längta efter fart och fläkt, eftersom hela vårt samhälle strävar efter effektivitet och snabbhet. Men jag önskar mig bara lugn och ro, och det har jag alltid gjort.

Foto: Rebecca Bentliff

De senaste åren har varit år av vilsenhet. Jag har gått på två olika utbildningar och slutat på båda. Jag har bytt spår och varit rädd för min framtid. Just nu vet jag inte hur det blir med allt. Det enda jag vet är hur jag vill att mitt liv ska vara, och vad som är viktigt för mig.

En sak som alltid är med mig är mitt skapande, och det är jag så otroligt tacksam över. Att få skapa mina bilder, planera en fotografering, dela med mig av min konst, redigera i tiotals timmar. Att skriva så att fingrarna gör ont. Det lever jag för. Jag vill hela tiden utvecklas i mitt skapande och se vart det kan leda mig. Jag är så glad över att det finns områden i mitt liv där jag faktiskt är säker, speciellt i perioder då mycket annat är osäkert.

Min plan för 2017 är att våga vara vilse. Jag ska våga vara vilse och se vart det leder mig. Jag ska våga släppa taget om saker och lämna plats åt nya saker. Jag ska våga se möjligheter, även om det är läskigt. För visst är det jobbigt att vara vilse, men det är ännu jobbigare att tvinga sig själv att gå på en väg som man känner är fel.