Jag väntar på mareld

Det är mitt i juli. Precis som i maj är juli så mycket juli som det kan vara. Det är heta sommardagar och för oss, som har ynnesten att bo i farmor och farfars hus på västkusten, är det havsbad och ljummen sand, plocka snäckskal och bada i en genomskinlig plastlåda på altanen.

Som vanligt är juli alla snurrande tankar och försöken att bromsa framtid och ambivalens. Jag pausar från nyheter och bloggar och vågar mig helt in i min egna värld. På kvällarna, efter nio när barnen sover, smyger jag ut för att fota macroblommor i blå timmens magiska ljus. Jag uppdaterar instagram frenetiskt och låtsas att jag har 250 000 följare. Jag köper flera flaskor babypuder som jag kastar runt i gräs och vid havskanten samtidigt som jag fotar. Jag är besatt av att skapa moln.

Vi läser Astrid Lindgren på kvällarna och oj vad det är sorgligt. Jag hoppar över den utförliga beskrivningen av branden i Bröderna Lejonhjärta för mitt barn är bara 5,5 år. Men hon blir irriterad på mig när jag skummar texten i Sunnanäng för att undvika faror. Den slutar med att de stänger porten till den levande världen, mitt i vinterns kallaste dag, men den är så metaforiskt skriven att det blir vackert. Hon får lära sig vad fattig betyder och jag är så glad åt dessa långsamma berättelser. Som handlar om det som livet är. Om människor och ensamhet och längtan och ja… 

Jag har alltid varit ett sådant barn. Sugit åt mig världen. Började tidigt läsa tidningen. Snappat upp minsta notis om bränder och olyckor. Ibland har tanken slagit mig: tänk om jag faktiskt lever hela livet och det inte händer någonting?

Om morgnarna tar jag kaffet med mig in till sängen när bebisens pappa stiger upp. Då stänger jag in mig och dagdrömmer mig bort på instagram. Jag läser citat om hur oro inte leder någon vart och hur man kan bestämma sig för att inte vara orolig. I sommar går det lite bättre. Jag bestämmer mig för att vattna de positiva blommorna och medvetet svänga om så fort det blir mörkt. Förvånansvärt ofta fungerar det. När negativa tankar kommer, sådana som vill gräva sig bakåt i det förflutna och borra sig djupare in i sorgen, hör jag min storebrors röst: Den vägen har jag redan gått, jag vet vart den leder. Jag behöver inte gå dit igen. 

Och så trotsar jag kylan och går ner i vattnet. Jag simmar bara om du simmar säger min femåring när vi står och huttrar i strandkanten. Det räcker för min tvekan. Jag kan inte stå kvar i sanden om jag vill att hon ska bada. Hela min hud huttrar av kontrasten varmt-kallt och den ivriga vinden. Jag bestämmer mig för att inte känna in att det är kallt och snart simmar vi båda två. Plötsligt är det skönt i vattnet och det finns inga maneter och allting är klart. Vi ser tre strandskator och jag blir ivrig. Min dotter kollar på fåglarna med långsmal röd näbb och utbrister Detta är den bästa dagen i mitt liv! Havet är varmt och jag känner mig nästan som min farmor när jag tar långsamma rejäla simtag.

På kvällen är jag nere vid stranden med mitt puder och försöker mig på det omöjliga att kasta puder, belysa och fota samtidigt. På vägen hem går jag ut på bryggan med en sten som jag slänger i havet. Tittar länge på punkten där stenen sjönk. Helt stilla förutom några små bubblor. Inget ljus. Jag tänker på Laleh:

Jag är bara en sten i havet

Det är inte värre än så

Några ringar på ett hav

är allt vi lämnar kvar.

Jag lämnar stenen på botten och vandrar hemåt. Lägger mig på knä på grusvägen för jag ser några blåklockor som måste fotograferas med mitt 100 mm macro. Det blå lyser.

Jag väntar på mareld. Precis som kantarellerna är den tydligen tidig i år. Men kanske kommer den hit upp först i augusti.