Stannar bilen intill en rondell i det lilla villaområdet. Öppnar dörren och går ut och gråter. Det är sommar i Oslo och jag kör bil i jobbet. Har egentligen ingen tid att stanna. Det är sommar år 2006 och jag är nog precis 21 år. Jag har ett norskt ID-kort och jag har just kommit tillbaka efter en resa till Sydamerika. Bor mittemellan Youngstorget och Grünerløkka i en lägenhet med två våningar och ibland nio personer. Efter gråten kör jag vidare. Det finns ingen tid.
På kontoret får jag instruktioner innan utfärd. En sittlift som jag aldrig har använt. Det ska gå att lista ut hur den fungerar när jag kommer fram, det är tydligen inte så svårt. En röd pärm med allas adresser och vad de behöver hjälp med. Olika hemnycklar och så bilnycklarna.
En kvinna som ska flyttas från rullstol till toalettsits. Jag försöker inge ett slags lugn fastän jag känner mig liten och rädd. Kvinnan jag ska hjälpa känner min osäkerhet. Jag snor liften kring hennes ben och under henne som jag tror att den ska vara. Jag börjar trycka på knappen som gör att liften hissas upp. Kvinnan blir rädd. Hon ropar på sin syster med panik i rösten. Hon gråter. Systern kommer ned för trappan och gör det istället.
Jag kör fel med bilen och behöver hjälp att hitta hem. En kollega kommer med sin bil och guidar mig tillbaka till kontoret. Jag får skäll när jag är tillbaka för att jag kommer in för sent. Alla andra har fått vänta på mig. Det kan inte ta så här lång tid Beata. Det är mellan 10-11 personer att åka till innan lunch, och lika många efter.
En kvinna som är över nittio år gråter varje gång jag besöker henne. Hon är så ledsen och längtar efter att dö. Det förklarar hon tydligt. Jag förstår precis vad hon behöver- hon behöver tröst och en hand att hålla i. Hon får det av mig, på ett ytligt plan. Men på insidan kan jag inte härbärgera någon annans känslor. Jag är full av existentiell ångest och det är för stort att samtidigt lyssna på en annan människas dödslängtan. En människa som levt så mycket längre. Hon leder mig till fönstret och pekar ut mot träden. Ser du stolpen där? frågar hon. Jag nickar. Och ser du trädet? Ja, säger jag. När trädets gren har vuxit förbi elledningen som går från stolpen, då hoppas jag att jag är död.
Jag är nog bara definitionen av fel person på fel plats. Jag förstår inte hur jag ska kunna hjälpa alla de här människorna. Jag förstår inte varför jag är så ledsen eller varför Oslo är fullt av svarta hål. ”När Salikons rosor vissnar, då är jag död.” Men jag är vuxen nu, inte något barn som jag var när jag tittade på Allrakäraste Syster och lekte i mina fantasivärldar. Jag måste tjäna mina egna pengar och det är tydligen såhär folk gör.
De tre första dagarna går jag bredvid för att lära mig. Jag ska jag sätta på stödstrumpor på en som ligger ner. Benen är så gamla och jag känner mig så ung. Det är svårt att få på strumporna. Mycket svårare än jag kunde tro. Det är tungt att lyfta ett ben i taget och samtidigt krångla på en alldeles för tight strumpa. Hade jag inte varit en people pleaser som behövde jobb hade jag kanske satt ner foten någon gång. Krävt lite mer kunskap eller hjälp. Men det är sommar i Oslo och jag är sommarvikarie och hemtjänsten behöver verkligen folk. Jag behöver pengar och på allas instruktioner låter det hela tiden som att det inte är så farligt. Du förstår hur det fungerar när du kommer dit. Jag drar i de omöjliga strumporna och känner mig dum. Hur kan det vara så svårt att få på ett par strumpor? Till sist får jag upp strumporna till knäna.
I skymningen promenerar jag hem från jobbet med min kompis. Vi delar på ett headset som går till någon av våra iPods (eller var det en iRiver?). The Knife har precis släppt sitt andra album Silent Shouts och Like a pen är perfekt att gådansa till.
En gång får jag med mig en påse med gula plastkläder. Jag ska lämna mat till en kvinna med en extremt smittsam bakterie. Vi som jobbar måste ha skyddskläder på oss. Som vanligt får jag den röda pärmen där det står vilka jag ska åka hem till och en kort genomgång innan jag åker ut. Ta inte med dig nycklarna in i lägenheten. De kan tydligen bli smittade. Jag parkerar bilen utanför lägenhetshuset. Klär på mig de gula kläderna och munskyddet innan jag går in i trappuppgången. I efterhand känns det som ett påhittat minne. Hur den äldre kvinnan sitter långt in i sin lägenhet, ensam invid ett fönster. Hur jag klampar in som en utomjording i plast och lämnar hennes mat. Två världar som snuddar vid varandra men som aldrig möts. Hur jag sedan tar handdesinfektion på nycklarna, slänger kläderna och kör iväg till nästa person med bilen.
Efter ungefär tre veckor går jag upp till chefens kontor och storgråter. Hulkar fram att jag inte klarar av detta och vill sluta. Den manliga chefen ser snäll och lugn ut. Jag får sluta direkt och jag jobbar inte ens klart för dagen.
Sharpen my body like a pen
Come on I need to show it
Something too small for a lense
If I rub it if I wipe it
Vad handlade den där låten om egentligen?
Ja så fint att få ”träffas” och fint att få följa varandra <3
Åh, har hört att flera tycker wordpress-inloggningen är svår (men den är helt automatisk om man är inloggad på wordpress). Jag brukar tycka det är svårt på blogger.com, eller ja, det är flera steg där. Men då har vi ju fått ”träffats” och introducerat oss för varandra här, vad fint!
Tack Emma <3 Ja, det är nog många som kan känna igen sig. Och hur ska man veta vad som är rätt och inte? Jag tror också det kan vara slump ibland, vilka man får som kollegor osv. Ibland kan något ligga jättebra i tiden och ibland ha helt fel tajming...
Vilken fin skildring av en jobbig tid. <3 Jag tycker du fångar den där ungdomliga vilsenheten spot-on – man vet inte så mycket mer än att måste ha ett jobb och en inkomst. Stå på egna ben liksom. Sen om det jobbet är rätt för en eller inte är sekundärt…
Hej! Så fint att du läser <3 Jag läser din blogg o har försökt kommentera flera gånger men haft svårt med wordpressinloggningen... tror jag löst det nu så ska försöka kommentera framöver!
Ja det är speciellt med hemtjänsten (även för de som nyttjar den såklart.) Jag känner folk som haft en annan upplevelse än mig, så det berodde nog mycket på vart jag var i mitt eget liv (och lite otur med själva platsen och vilka som instruerade mig tror jag.) Det låter som en fin erfarenhet att få komma innanför skalet hos människor!
När jag flyttade hem igen och behövde jobb, så jobbade jag faktiskt i hemtjänsten i Sverige också. Och det var mycket snällare här (vi gick t.ex två personer till de som behövde flyttas med lift.) Det var ändå utmanande men en helt annan upplevelse. Jag kände mig trygg och hade andra förutsättningar.
Det jag försökte skildra i texten var nog just att mina förutsättningar var helt fel från början för detta jobb. Och idag låter det som en jättejobbig grej att göra tycker jag, men när jag var ung hade jag inte en susning, vilket är tur för det har gett mig många upplevelser 🙂
Nej men vad smärtsamt det var att läsa det här. Hemtjänsten är verkligen speciellt, jag har dock fått glädjas mer åt att få komma innanför skalet hos människor som bara behöver lite hjälp istället för mycket som inom vårdboendenas trånga väggar. Men att göra det i ett annat land, vad svårt!